Vår älskade Nisse

Eftersom detta är min kattblogg tänkte jag dela med mig av historien om min första katt. 

Texten skrev jag, 9/5 2011, samma dag han lämnade oss.

Årets hitills varmaste dag, blev också årets jobbigaste. Hur kan en katt orsaka så mycket tårar? Men det var ju trots allt vår Nils vi miste.

Det var en kall vinterdag i november, året var 2001. Jag var 11 år och påväg hem från Ica med min kompis Maja, det var ganska sent. På vägen hem passerade vi skolgården där vi såg honom igen, katten vi sett varje dag i veckors tid, precis där vid skolan. Men ikväll var det extra kallt, närmare 30 minusgrader och den hårda kylan gjorde att han såg extra ynklig ut. Frågan är om han egentligen kunde bli ynkligare än han redan var, med sin ytterst magra och sarglade kropp, med sin ojämna och halvt kala päls, med hans ojämna och skadade öron, och hans blick.. den där blicken som skrek efter närhet och kärlek. 

Ikväll fick det vara nog tänkte jag. Under en tid hade jag innan och efter skolan stannat till en stund för att ge kärlek till denna övergivna katt som alltid befann sig kring skolan, ibland hade jag smugglat ner lite mat i fickan från matsalen. Han åt allt från gurka till ägg. Men ikväll, ikväll skulle detta ändras. Jag och min kompis tyckte samma sak, vi skulle ta hem honom och ge honom ett bättre liv. 

Väl hemma bad jag Maja att hämta sommarens sittdynor från garaget och bädda iordning i ett hörn i cykelboden där jag hade mina kaniner. Under tiden smög jag in och till kylskåpet för att hitta något ätbart till katten. Det fick bli en hel falukorv, tror min pappa som satt vid köksbordet skulle fundera varför jag annars hackade iordning falukorv till kaninerna? 

När jag kom ut igen hade katten försvunnit, dock såg vi spår i snön som ledde till under altanen. Det var kolsvart, jag sträckte fram handen med korvbiten och lockade försiktigt - och ur mörket kom han, skrikande samtidigt som han högg efter korven. Med korvbiten i handen gick jag in i cyckelboden, med katten skrikandes efter. Jag la korvbiten i det nerbäddade hörnet där han fort satte sig och åt. Sedan la han sig till ro och jag bäddade ner honom med en hel massa frottéhanddukar.

Dagarna gick. Jag vågade inte berätta för mina föräldrar, rädd för att de skulle ta honom ifrån mig, det var ju trots allt inte min katt - någon annanstans borde han ju höra hemma?

Men varje dag, varje dag som jag gick ut på morgonen för att mata kaninerna var han där. Mötte mig, kurrandes och pratandes. Min veckopeng gick till kattmat, och han charmade mig för var dag som gick. 

En kväll var det någon annan i cykelboden. Mitt hjärta tog ett skutt, vem kom för att ta honom ifrån mig? Det visade sig vara min mamma som satt ihopkrypen och strök honom så ömt. Hon hade länge anat vad jag gömde i cykelboden. Självklart fick min nya prins komma in till oss.

Där uppenbarade det sig verkligen om hur dåligt tillstånd han var i. Så fort han ätit spydde han. Mask. Inte bara mask, utan alla de sorter du kan tänka dig - han åkte ut till cykelboden igen. Vi avmaskade honom med den starkaste kuren ett x-antal gånger, sen fick han komma in igen. Till en början trodde vi att det var en gammal herre vi fått hem, han orkade bara äta och sova. Men allt som veckorna gick blev han piggare. Hans päls fick tillbaka sin lyster, hans ögon fick tillbaka sin energi och likaså hans kropp. Han började tvätts sig, leka och umgås med oss och blev en ny underbar familjemedlem. Ingen hörde av sig om en saknad katt, så han blev vår nya skatt. Vår Nils Nisse Naréus Johansson.

Han älskade att vara med mig ut till kaninerna, där satt han och tittade på då jag matade dem och rensade burarna. Han älskade ännu mer när jag var ute och hoppade med dem och körde gärna igenom hela hoppbanan själv. När mamma var ute i rabatterna var även högt upp på hans favoritlista. Han var jämt med oss. "Värst" var kanske då man skulle till skolan, man fick lov att springa ifrån honom för annars skulle han ha följt med hela vägen. Om man bråkat med någon i familjen räckte det med att Nisse kom in i rummet, han spred sådan värme att allt blev som glömt. Han var till och med älskad de gånger han var uppe på köksbänken och knyckt kött, för till och med det gjorde han med charm. 

När mamma och pappa sedan separerade för drygt ett år sedan hade han nog fullt upp. Om någon var ledsen skulle han fort dit, helst skulle han ligga så nära ansiktet som möjligt och stirra en rakt in i ögonen - självklart kurrandes. Han flyttade sedan med mig, Henke och mamma till en lägenhet. Det var en ganska svår tid, vi visste inte hur Nisse skulle reagera på att bli "innekatt". 

Men det gick toppen, så länge han fick den uppmärksamhet han behövde var han lika god och mysig som vanligt. Och hur kan en sådan underbar katt få för lite uppmärkasamhet? Det hände att vi mitt i middagar var tvungna att titta till honom för han var alltid så intressant. 

Sedan flyttade jag och Henke. Och Nisse och mamma blev nog som helt vanliga sambos (haha). Det var alltid lika roligt att hälsa på dem för det var ju trots allt vår älskade Nisse vi hälsade på. På sommrarana bor alltid mamma ute i stugan, där fick han springa lös. Det tyckte han väldigt mycket om, ett par råttor om dagen och några tupplurar i solstolen var aldrig fel. Han fick nog den bästa sista sommaren han någonsin kunnat önska sig.

Men sedan började hans ålder hinna ifatt honom. Vi visste trots allt inte hur gammal han var, bara att vi haft honom i 10år och att han var fullvuxen då vi fick hem honom. Mamma tog honom till veterinären, där det visade sig att han hade både Struma och högt blodtryck. Han fick medicin, som vi till en början trodde funkade. Men det visade sig att han blev allt sämre, och att medicinen inte bet på honom. 

Förra veckan beslutade vi oss för att han gjort sitt här på jorden. Energin hade börjat försvinna ur hans ögon och ur hans kropp igen. Han hade tagit oss igenom vått och torrt och charmat alla våra nära och kära, att lida mer förtjänade inte våran gula guldklimp. 

Idag tog vår Nils sina sista andetag och vilar nu i stugan där han var så lycklig som han fått oss att vara.

Saknar honom precis lika mycket än idag, älskade ögonsten och det var han som gjorde mig till den katt-tokiga människa jag är idag <3 

Också en en bild på vår älskade Morgan som rycktes ifrån oss så fruktansvärt alldeles för tidigt.




Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0