En kattblogg om två Sibiriska bröder

Satt och klickade runt i Djurmagazinets album på facebook och hittade en bild på mig och Loke från kattens dag :) 

Jag jobbar en dela tur idag och nu på mina timmar bestämde jag mig för att ta ut grabbarna en stund :) Var så milt och mysigt ute! Tog några bilder med mobilen, blir mycket mobilbilder men det är för att jag alltid har med mig den och tycker systemkameran är så klumpig att släpa med mig överallt :P

Grabbarnas första och likaså min, och helt magiskt att Loke kammade hem priset som Publikens favorit!! Så stolt matte man kan vara :) Min fina prins!!

Magnum i buren, la sig snabbt till ro på kudden :) Lugn och fin hela dagen!

Vi badade båda grabbarna förra veckan, bara för att träna dem. Magnum har jag badat två gånger förut. Första gången för det hänt en olycka, jag var ensam hemma och de hela var lite stressigt så det blev inte sådär jättelyckat. Därför ville jag testa att bada honom igen, även den gången var det inte alls omtyckt och gick inte vidare smidigt. 

Men förra veckan gick det jättebra!! Samma sak med Loke som vi badade här hemma för första gången. Dock så hjälptes ju jag och Hampus åt den gången och det får vi göra med badet inför utställningen i januari också :) De båda var ungefär likadana under badet, satt mest bara stilla och väntade på att det skulle bli över. Sen blev det mys i handduken och massa tvättning! Vet ju att det inte är bra att bada katter för mycket, och eftersom de inte är deras favoritsport så tror jag att badträningen får ligga på hyllan tills utställningen! (om det nu inte händer någon mer olycka..) 

Vet inte om vågen går att lita på, men enligt den så väger de båda 1,9kg. Dock så tycker jag Loke både känns och ser större ut, men så är fallet! 

Här kommer en riktig bildbomb! :)

I helgen är vi barnvakt åt världens bästa systerson Adrian :) Han kom precis hit men han och grabbarna har redan blivit bästisar! Busar för fullt ;)

Min snygging igårkväll. Halvt liggande på kudden och halvt på nattduksbordet ;)
Alltså kolla hans tassar!! <3

Jag och Hampus bestämde oss för att fortsätta kalla Piggelin för Loke (eller hur man säger? haha) eftersom hans "första" husse hade valt att kalla honom det. Både för att jag tyckte det var ett fint namn såklart men också för att jag tyckte så synd om förra husse efter hur allt blev och kände att tyckte han att han skulle kallas för det så fick det bli så! Dock så är det lite förvirrande med namnet ibland ändå, det händer att jag säger Piggelin (pigge piggis brukar jag med säga) men Lokis tokis är också något som slinker fram. Jaja vi får se vilket namn som faller mest naturligt och vilket som blir det man kallar honom mest :) Svårt det här..

I alla fall så tänkte jag skriva ett lite mer utförligt inlägg om de båda, och ikväll börjar jag med Loke. 

Inte nog med att Loke är storebrorsan av de två, det tror man också när man ser dem bredvid varandra. Loke är större än Magnum och har kraftigare benstomme. Det är även han som tar täten då de har något på gång ;)

Precis som Marie berättade innan vi hämtade honom så räcker det med att bara titta på honom så börjar han kurra. Han är en otroligt rolig katt tycker jag, som Hampus brukar säga så är han "blondinen" av brorsorna. Han är familjens "toker" (därav brukar jag kallar honom Lokis tokis) som inte alltid förstår så mycket, nästan sådär så att han lägger huvudet på sned som en hund kan göra då de inte riktigt förstår. Han dundrar även fram överallt, ska han gå/vara någonstans så plöjer han fram vilket som! Har han bestämt sig för att ligga på tangentbordet så är det så och likaså med knäet, det är dock en aningens mysigare ;) Ett jäkla självförtroende skulle jag vilja säga att han har!

De båda sover alltid med oss om nätterna, och för det mesta är det väldigt lugnt. De kan vara lite bus just när man lagt sig men annars sover de med oss lugnt hela nätterna. Märker de att man vaknar till kommer båda två och lägger sig nära ansiktet, gärna så nära så man får morrhåren i näsan ;) Och kurrar och kurrar. Har jag däremot en ledig dag och sover lite längre kan de ha klivit upp före mig, men då brukar jag ropa på dem sen går det bara några sekunder så kommer de in på led, Loke brukar alltid vara först och låter "brrrrp". 

Elementsängen jag köpte till Magnum (innan jag visste att Loke skulle komma till oss också) har Loke lagt sina tassar på. Den ÄLSKAR han och ligger i den många stunder under dagen. Magnum verkar ganska ok med detta men kryper gärna ner tillsammans med brorsan i den också. Jag tror jag kommer måsta köpa en till.

Loke håller även på att börja förstå hur man apporterar. De delar samma favritboll. (en mindre mjuk boll som ser ut som en baseball som lätt går att bita fast och bära) Igår kastade jag runt den åt dem och Loke tog fast den med tassarna samtidigt som han försökte bita fast i den och kom sedan med den mot mig. Inte hela vägen än men jag tror han börjar förstå att apportera är en kul grej ;)

Men annars är de båda som Bill och Bull. De gör verkligen allt tillsammans. Är man hemma och de har busat och det plötsligt blir tyst hittar man de oftast på något konstigt ställe tillsammans och man förstår att de har något för sig. Nästan så att de listat ut då man ska vara tyst så inte matte eller husse kommer och förstör det man håller på med. T.ex ligga på köksbordet ;) Kan snabbt försvara dem där också och säga att de faktiskt inte ställt till med något sen de kom hit (peppar peppar) FÖRUTOM den gången de hade grävt i min amarylliskruka som stod på köksbordet och det var jord över hela bordet. Men annars ligger de faktiskt bara på plussidan ;)

Så, det var "lite" om Loke! 

De som läst en del på min andra blogg vet kanske redan om det, men för de som inte hängt med drar jag det från början:

Förra hösten skaffade jag och Hampus vårt första gemensama husdjur. En otroligt vacker bondkatt som fick namnet "Caten Morgan". Han kom från en gård på landet där han inte fått mycket socialisering av människor, därför var han väldigt skygg första tiden hos oss. Men allt som veckorna gick blev han en mycket tillgiven och älskad katt. Han kom oss väldigt nära och var en alldeles underbar familjemedlem som spred lycka och kärlek. 


Vi hade honom till en början som innekatt. Men efter att han lyckats lära sig öppna ytterdörren och smita ut i 2 timmar en kväll gick han inte att hålla inne längre, han mådde inte bra av det och vi mådde inte bra av att hålla honom konstant inne mot sin vilja. Så han blev utekatt!


Men den sommaren hände det ofattbara. 

Jag var på jobbet och likaså Hampus. När jag tittade på min telefon efter sista besöket påväg hem upptäckte jag 4 missade samtal från grannarna och 2 från Hampus. Jag förstod på en gång. Jag fick skjuts hem av min kollega eftersom jag skakade så mycket. De hade lagt honom i sitt lilla hus på altanen sa de. Det hela hade gått snabbt sa de också, föraren hade inte hunnit bromsa och hade inte en chans att få det hela ogjort.

Vi begravde honom i stugan, i närheten av där min första katt Nisse ligger. Det var otroligt jobbigt och både jag och Hampus mådde dåligt en lång tid efter denna händelse, och än i dag sitter det i såklart. Vi saknar honom otroligt mycket och han kommer, som Nisse, alltid ha en specielll plats i mitt hjärta.



Som den optimist jag är så försöker jag alltid hitta något positivit i det dåliga för att hitta anledningar att må bättre. Det första jag kom på är ju att nu kommer min superfina sittpuff i hallen att klara sig eftersom Morgan gjort upp någon kupp på senare tid att klösa sönder den! Den andra var att drömmen jag haft sen liten, om att skaffa min alldeles egna raskatt, växte fram.

För det var så tomt hemma. Och självklart letade vi inte någon att ersätta honom med. Men det fanns som ingen rolig anledning till att komma hem längre och vi båda hade så mycket kärlek kvar att ge så jag mådde bara illa av tanken av att vara utan katt. 

Jag började först titta runt lite på nätet på olika raser. Raser som Maine Coon och ragdoll kom upp, sen hittade jag rasen Sibirisk katt och den föll jag pladask för på en gång. Jag mejlade de uppfödare som jag tyckte verkade vettiga, berättade vad som hänt oss och att vi gärna skulle vilja tinga en kattunge framöver. Dock så skulle nästan ingen ha någon kull på ett bra tag. Men det var då jag fick länken till Marie Holmbergs sida.

Och lyckan som bubblade upp inom mig då jag såg att hon hade en kull kattungar just nu, och inte bara Sibiriska kattungar, utan de finaste jag någonsin sett! Jag mejlade henne på en gång och vi mejlade ett tag. Dock så förstod jag väldigt snabbt hur fina hennes katter var, vilken otroligt seriös uppfödare hon var och att hon gärna ville sälja dem till avel eller utställningsintresserade. Och inget av det kunde jag någonting om. 

Veckorna gick och vi fick kontakt med en uppfödare i Härnösand till rasen Ragdoll, vi åkte dit redan nästa dag för att titta på en otroligt fin kattkille. Men det kändes inte rätt, det var väldigt jobbigt eftersom jag hade så höga förväntingar på det besöket och det inte alls blev som jag hoppats. Men det var då jag kom och tänka på Marie igen, hon bodde ju bara 20 minuter därifrån. 

Ett snabbt, oväntat samtal från mig, och vi var välkomna på besök. Och de visade sig verkligen vara bland de finaste kissebebisarna jag någonsin sett! Och deras mamma, vilken skönhet!! Jag märkte direkt att Marie var en bra person, både med katterna och utanför. Vi satt och pratade i timmar kändes det som och där fanns en vit kille jag var intresserad av. Men då dök han upp, den svartmönstrade lilla killen Magnum som fort charmade både mitt och Hampus hjärta. Ynka 5 veckor gammal sökte han ögonkontakt med oss och var så go som bara den goaste kattungen kan vara. Och lyckan då vi fick tinga honom!


7 veckor senare åkte vi och hämtade honom. Det kändes overkligt och helt otroligt. Sen dag 1 har han lindat sina små tassar runt våra hjärtan och är nu en kär familjemedelm, 15 veckor gammal <3


2 veckor senare klickade jag mig in på Maries hemsida och såg att en av de vita kattungarna kommit tillbaka till dem eftersom nya husses allergi blossade upp. Och självklart var det den vita prinsen som somnade i mitt knä dagen vi hämtade Magnum. Jag mejlade Marie direkt och tanken var först inte att vi skulle ta honom fast jag så gärna ville. Men en raskatt kostar en del och när jag sedan kom på att pengarna var den ända anledningen till att jag tvekade kändes det självklart. Pengar är bara pengar, och både jag och Hampus ville så gärna få honom som familjemedlem också. Och så blev det.

I skrivande stund ligger de båda här bredvid mig på köksbordet. Ja på köksbordet, vi har bråkat en del på förmiddagen eftersom BÅDA satt i mitt knä då jag åt frukost och hoppade omlott upp på bordet och jag kämpade tills jag blev svettig med att få ner dem. Bara för att de är så söta får de ligga på bordet, bara för ikväll, för de är ju mina snuttegull.

Mycket text blev det, och ändå är detta en snabb sammanfattning av det hela. Det är så himla mycket runt om men tack vare Marie och dessa underbara prinsar så har en helt ny värld öppnat sig för mig!! Det känns så fruktansvärt roligt och jag längtar så mycket tills januari då jag för första gången ska ställa ut dessa katter.