Kattvisning
Grabbarnas första och likaså min, och helt magiskt att Loke kammade hem priset som Publikens favorit!! Så stolt matte man kan vara :) Min fina prins!!
Magnum i buren, la sig snabbt till ro på kudden :) Lugn och fin hela dagen!
Loke gillade farbror Fredrik! Och hans keps ;)
L
Som sagt, första gången på kattvisning och de båda betedde sig galant hela dagen.
Mina fina "assistenter" ;)
PUSS!
Och slutligen massor med tack till Björkstakattens ordförande Maria som ordnade plats och burskynke till oss idag!
Som sagt, första gången på kattvisning och de båda betedde sig galant hela dagen.
Mina fina "assistenter" ;)
PUSS!
Och slutligen massor med tack till Björkstakattens ordförande Maria som ordnade plats och burskynke till oss idag!
än så länge ryms vi båda på favoritplatsen!
1.
2.
Halvsuddig bild men var tvungen att ta med den,
kolla Magnums högst skeptiska ansiktsuttryck mot Loke. Haha!
3.
<3<3<3
Också mys i soffan! :)
Bad
Vi badade båda grabbarna förra veckan, bara för att träna dem. Magnum har jag badat två gånger förut. Första gången för det hänt en olycka, jag var ensam hemma och de hela var lite stressigt så det blev inte sådär jättelyckat. Därför ville jag testa att bada honom igen, även den gången var det inte alls omtyckt och gick inte vidare smidigt.
Men förra veckan gick det jättebra!! Samma sak med Loke som vi badade här hemma för första gången. Dock så hjälptes ju jag och Hampus åt den gången och det får vi göra med badet inför utställningen i januari också :) De båda var ungefär likadana under badet, satt mest bara stilla och väntade på att det skulle bli över. Sen blev det mys i handduken och massa tvättning! Vet ju att det inte är bra att bada katter för mycket, och eftersom de inte är deras favoritsport så tror jag att badträningen får ligga på hyllan tills utställningen! (om det nu inte händer någon mer olycka..)
Haha jag kan inte sluta skratta åt den här bilden på Magnum! Han ser ut som en mammut! Världens största och kraftigaste kropp, jättekorta ben och lilla huvudet! Lilla gubben! <3
Mycket mysigare att vara torr och hjälpa matte och husse att renbädda sängen :)
Men förra veckan gick det jättebra!! Samma sak med Loke som vi badade här hemma för första gången. Dock så hjälptes ju jag och Hampus åt den gången och det får vi göra med badet inför utställningen i januari också :) De båda var ungefär likadana under badet, satt mest bara stilla och väntade på att det skulle bli över. Sen blev det mys i handduken och massa tvättning! Vet ju att det inte är bra att bada katter för mycket, och eftersom de inte är deras favoritsport så tror jag att badträningen får ligga på hyllan tills utställningen! (om det nu inte händer någon mer olycka..)
Haha jag kan inte sluta skratta åt den här bilden på Magnum! Han ser ut som en mammut! Världens största och kraftigaste kropp, jättekorta ben och lilla huvudet! Lilla gubben! <3
Mycket mysigare att vara torr och hjälpa matte och husse att renbädda sängen :)
Prinsarna fyller 4 månader idag! BILDBOMB
Vet inte om vågen går att lita på, men enligt den så väger de båda 1,9kg. Dock så tycker jag Loke både känns och ser större ut, men så är fallet!
Här kommer en riktig bildbomb! :)
Loke kan man verkligen hålla hur som helst!
Magnum tyckte brorsan behövde tvättas mitt upp i fotograferingen :)
Här kommer en riktig bildbomb! :)
Loke kan man verkligen hålla hur som helst!
Magnum tyckte brorsan behövde tvättas mitt upp i fotograferingen :)
Ännu en favoritplats
Här älskar Magnum att ligga då vi sitter i soffan!
Sötnos, bäst att passa på medans man ryms :)
Med det säger vi godnatt!
Kvalitetstid!
Jag och Magnum myser i sängen då husse och loke fortfarande sitter i soffa . Gonatt från mig och en kisse som kurrar sig själv till söms <3
Från början
De som läst en del på min andra blogg vet kanske redan om det, men för de som inte hängt med drar jag det från början:
Förra hösten skaffade jag och Hampus vårt första gemensama husdjur. En otroligt vacker bondkatt som fick namnet "Caten Morgan". Han kom från en gård på landet där han inte fått mycket socialisering av människor, därför var han väldigt skygg första tiden hos oss. Men allt som veckorna gick blev han en mycket tillgiven och älskad katt. Han kom oss väldigt nära och var en alldeles underbar familjemedlem som spred lycka och kärlek.
Vi hade honom till en början som innekatt. Men efter att han lyckats lära sig öppna ytterdörren och smita ut i 2 timmar en kväll gick han inte att hålla inne längre, han mådde inte bra av det och vi mådde inte bra av att hålla honom konstant inne mot sin vilja. Så han blev utekatt!
Men den sommaren hände det ofattbara.
Jag var på jobbet och likaså Hampus. När jag tittade på min telefon efter sista besöket påväg hem upptäckte jag 4 missade samtal från grannarna och 2 från Hampus. Jag förstod på en gång. Jag fick skjuts hem av min kollega eftersom jag skakade så mycket. De hade lagt honom i sitt lilla hus på altanen sa de. Det hela hade gått snabbt sa de också, föraren hade inte hunnit bromsa och hade inte en chans att få det hela ogjort.
Vi begravde honom i stugan, i närheten av där min första katt Nisse ligger. Det var otroligt jobbigt och både jag och Hampus mådde dåligt en lång tid efter denna händelse, och än i dag sitter det i såklart. Vi saknar honom otroligt mycket och han kommer, som Nisse, alltid ha en specielll plats i mitt hjärta.
Som den optimist jag är så försöker jag alltid hitta något positivit i det dåliga för att hitta anledningar att må bättre. Det första jag kom på är ju att nu kommer min superfina sittpuff i hallen att klara sig eftersom Morgan gjort upp någon kupp på senare tid att klösa sönder den! Den andra var att drömmen jag haft sen liten, om att skaffa min alldeles egna raskatt, växte fram.
För det var så tomt hemma. Och självklart letade vi inte någon att ersätta honom med. Men det fanns som ingen rolig anledning till att komma hem längre och vi båda hade så mycket kärlek kvar att ge så jag mådde bara illa av tanken av att vara utan katt.
Jag började först titta runt lite på nätet på olika raser. Raser som Maine Coon och ragdoll kom upp, sen hittade jag rasen Sibirisk katt och den föll jag pladask för på en gång. Jag mejlade de uppfödare som jag tyckte verkade vettiga, berättade vad som hänt oss och att vi gärna skulle vilja tinga en kattunge framöver. Dock så skulle nästan ingen ha någon kull på ett bra tag. Men det var då jag fick länken till Marie Holmbergs sida.
Och lyckan som bubblade upp inom mig då jag såg att hon hade en kull kattungar just nu, och inte bara Sibiriska kattungar, utan de finaste jag någonsin sett! Jag mejlade henne på en gång och vi mejlade ett tag. Dock så förstod jag väldigt snabbt hur fina hennes katter var, vilken otroligt seriös uppfödare hon var och att hon gärna ville sälja dem till avel eller utställningsintresserade. Och inget av det kunde jag någonting om.
Veckorna gick och vi fick kontakt med en uppfödare i Härnösand till rasen Ragdoll, vi åkte dit redan nästa dag för att titta på en otroligt fin kattkille. Men det kändes inte rätt, det var väldigt jobbigt eftersom jag hade så höga förväntingar på det besöket och det inte alls blev som jag hoppats. Men det var då jag kom och tänka på Marie igen, hon bodde ju bara 20 minuter därifrån.
Ett snabbt, oväntat samtal från mig, och vi var välkomna på besök. Och de visade sig verkligen vara bland de finaste kissebebisarna jag någonsin sett! Och deras mamma, vilken skönhet!! Jag märkte direkt att Marie var en bra person, både med katterna och utanför. Vi satt och pratade i timmar kändes det som och där fanns en vit kille jag var intresserad av. Men då dök han upp, den svartmönstrade lilla killen Magnum som fort charmade både mitt och Hampus hjärta. Ynka 5 veckor gammal sökte han ögonkontakt med oss och var så go som bara den goaste kattungen kan vara. Och lyckan då vi fick tinga honom!
7 veckor senare åkte vi och hämtade honom. Det kändes overkligt och helt otroligt. Sen dag 1 har han lindat sina små tassar runt våra hjärtan och är nu en kär familjemedelm, 15 veckor gammal <3
2 veckor senare klickade jag mig in på Maries hemsida och såg att en av de vita kattungarna kommit tillbaka till dem eftersom nya husses allergi blossade upp. Och självklart var det den vita prinsen som somnade i mitt knä dagen vi hämtade Magnum. Jag mejlade Marie direkt och tanken var först inte att vi skulle ta honom fast jag så gärna ville. Men en raskatt kostar en del och när jag sedan kom på att pengarna var den ända anledningen till att jag tvekade kändes det självklart. Pengar är bara pengar, och både jag och Hampus ville så gärna få honom som familjemedlem också. Och så blev det.
Förra hösten skaffade jag och Hampus vårt första gemensama husdjur. En otroligt vacker bondkatt som fick namnet "Caten Morgan". Han kom från en gård på landet där han inte fått mycket socialisering av människor, därför var han väldigt skygg första tiden hos oss. Men allt som veckorna gick blev han en mycket tillgiven och älskad katt. Han kom oss väldigt nära och var en alldeles underbar familjemedlem som spred lycka och kärlek.
Vi hade honom till en början som innekatt. Men efter att han lyckats lära sig öppna ytterdörren och smita ut i 2 timmar en kväll gick han inte att hålla inne längre, han mådde inte bra av det och vi mådde inte bra av att hålla honom konstant inne mot sin vilja. Så han blev utekatt!
Men den sommaren hände det ofattbara.
Jag var på jobbet och likaså Hampus. När jag tittade på min telefon efter sista besöket påväg hem upptäckte jag 4 missade samtal från grannarna och 2 från Hampus. Jag förstod på en gång. Jag fick skjuts hem av min kollega eftersom jag skakade så mycket. De hade lagt honom i sitt lilla hus på altanen sa de. Det hela hade gått snabbt sa de också, föraren hade inte hunnit bromsa och hade inte en chans att få det hela ogjort.
Vi begravde honom i stugan, i närheten av där min första katt Nisse ligger. Det var otroligt jobbigt och både jag och Hampus mådde dåligt en lång tid efter denna händelse, och än i dag sitter det i såklart. Vi saknar honom otroligt mycket och han kommer, som Nisse, alltid ha en specielll plats i mitt hjärta.
Som den optimist jag är så försöker jag alltid hitta något positivit i det dåliga för att hitta anledningar att må bättre. Det första jag kom på är ju att nu kommer min superfina sittpuff i hallen att klara sig eftersom Morgan gjort upp någon kupp på senare tid att klösa sönder den! Den andra var att drömmen jag haft sen liten, om att skaffa min alldeles egna raskatt, växte fram.
För det var så tomt hemma. Och självklart letade vi inte någon att ersätta honom med. Men det fanns som ingen rolig anledning till att komma hem längre och vi båda hade så mycket kärlek kvar att ge så jag mådde bara illa av tanken av att vara utan katt.
Jag började först titta runt lite på nätet på olika raser. Raser som Maine Coon och ragdoll kom upp, sen hittade jag rasen Sibirisk katt och den föll jag pladask för på en gång. Jag mejlade de uppfödare som jag tyckte verkade vettiga, berättade vad som hänt oss och att vi gärna skulle vilja tinga en kattunge framöver. Dock så skulle nästan ingen ha någon kull på ett bra tag. Men det var då jag fick länken till Marie Holmbergs sida.
Och lyckan som bubblade upp inom mig då jag såg att hon hade en kull kattungar just nu, och inte bara Sibiriska kattungar, utan de finaste jag någonsin sett! Jag mejlade henne på en gång och vi mejlade ett tag. Dock så förstod jag väldigt snabbt hur fina hennes katter var, vilken otroligt seriös uppfödare hon var och att hon gärna ville sälja dem till avel eller utställningsintresserade. Och inget av det kunde jag någonting om.
Veckorna gick och vi fick kontakt med en uppfödare i Härnösand till rasen Ragdoll, vi åkte dit redan nästa dag för att titta på en otroligt fin kattkille. Men det kändes inte rätt, det var väldigt jobbigt eftersom jag hade så höga förväntingar på det besöket och det inte alls blev som jag hoppats. Men det var då jag kom och tänka på Marie igen, hon bodde ju bara 20 minuter därifrån.
Ett snabbt, oväntat samtal från mig, och vi var välkomna på besök. Och de visade sig verkligen vara bland de finaste kissebebisarna jag någonsin sett! Och deras mamma, vilken skönhet!! Jag märkte direkt att Marie var en bra person, både med katterna och utanför. Vi satt och pratade i timmar kändes det som och där fanns en vit kille jag var intresserad av. Men då dök han upp, den svartmönstrade lilla killen Magnum som fort charmade både mitt och Hampus hjärta. Ynka 5 veckor gammal sökte han ögonkontakt med oss och var så go som bara den goaste kattungen kan vara. Och lyckan då vi fick tinga honom!
7 veckor senare åkte vi och hämtade honom. Det kändes overkligt och helt otroligt. Sen dag 1 har han lindat sina små tassar runt våra hjärtan och är nu en kär familjemedelm, 15 veckor gammal <3
2 veckor senare klickade jag mig in på Maries hemsida och såg att en av de vita kattungarna kommit tillbaka till dem eftersom nya husses allergi blossade upp. Och självklart var det den vita prinsen som somnade i mitt knä dagen vi hämtade Magnum. Jag mejlade Marie direkt och tanken var först inte att vi skulle ta honom fast jag så gärna ville. Men en raskatt kostar en del och när jag sedan kom på att pengarna var den ända anledningen till att jag tvekade kändes det självklart. Pengar är bara pengar, och både jag och Hampus ville så gärna få honom som familjemedlem också. Och så blev det.
I skrivande stund ligger de båda här bredvid mig på köksbordet. Ja på köksbordet, vi har bråkat en del på förmiddagen eftersom BÅDA satt i mitt knä då jag åt frukost och hoppade omlott upp på bordet och jag kämpade tills jag blev svettig med att få ner dem. Bara för att de är så söta får de ligga på bordet, bara för ikväll, för de är ju mina snuttegull.
Mycket text blev det, och ändå är detta en snabb sammanfattning av det hela. Det är så himla mycket runt om men tack vare Marie och dessa underbara prinsar så har en helt ny värld öppnat sig för mig!! Det känns så fruktansvärt roligt och jag längtar så mycket tills januari då jag för första gången ska ställa ut dessa katter.
Och sen till den ständigt uppkommande frågan: Varför betala så mycket för en katt när du kan få en?
Ja här kan jag skriva en hel novell. Men först säger jag alltid: Det är ju som att köpa en hund? Folk är så fixerade vid att betala mycket för en katt är vansinne, men en hund, det är ok. Varför? - jo för att katter finns att få, men inte hundar.
För det första: Anledningen till att jag först ville ha raskatt var för att efter det som hände med Morgan skulle jag inte klara av att ha en utekatt här igen. Och en raskatt har man hört sen länge ska gå bättre att ha som innekatt av en rad olika anledningar. Och visst går bondkatter många gånger att ha som innekatter också, men det är inte lika självklart.
Att köpa raskatt resonerar jag är som att köpa en hund. Du väljer en ras som du vill ha och köper den sen. För som många inte förstått så finns det en hel massa olika raskatter med olika utseende och olika temperament och personligheter - precis som med hundar.
Anledningen till att jag föll för den Sibiriska rasen var bland annat detta (kopierat från Maries hemsida):
Den Sibiriska katten är en katt som är medel på aktivitetsskalan bland katter. Den är läraktig och det är inte ovanligt att Sibirien klarar att öppna dörrar, apportera leksaker, lära sig "sitt", "stanna", "vacker tass" och liknande, så är den med andra ord hundlikt till sitt sätt. Att gå i koppel är en enkel match om den tränas för det. De flesta gillar höjder, så att investera i några klätterträd blir populära platser för din katt att leka och sova i. Sibiriern är social, och trivs med sällskap även om den är väldigt fäst vid sin familj. Brukar den även trivas med andra människor. Om man måste lämna katten ensam mer än 6 timmar per dag rekommenderar jag att man har sällskap åt sin katt. Många Sibiriska katter gillar vatten, och de dricker gärna ur vattenkranen och många leker gärna i eller i närheten av vatten. En Sibirisk katt har en mjuk ganska lågmäld stämma, och många har ett nästan "kvittrande" läte istället för att jama. Sibiriern behöver aktivering, utrymme, kel och lek för att trivas. Den följer gärna sin familj från rum till rum, och deltar gärna i alla aktiviteter. Barn fungerar den bra med, och den är tillgiven sin familj.
Och sen av den enkla anledningen till att det är som ett helt nytt intresse för mig också. Det är så mycket jag lärt mig de senaste veckorna om allt som rör avel, vad det är för arbete bakom dessa raskatter och varför de faktiskt kostar som de gör. Sen tycker jag det känns så otroligt roligt att pröva ställa ut dem också.
Som sagt så skulle jag kunna skriva en hel novell här, men jag nöjer mig såhär för denna gång. Undrar hur många det är som läst igenom alltihop ;)
Mycket text blev det, och ändå är detta en snabb sammanfattning av det hela. Det är så himla mycket runt om men tack vare Marie och dessa underbara prinsar så har en helt ny värld öppnat sig för mig!! Det känns så fruktansvärt roligt och jag längtar så mycket tills januari då jag för första gången ska ställa ut dessa katter.
Och sen till den ständigt uppkommande frågan: Varför betala så mycket för en katt när du kan få en?
Ja här kan jag skriva en hel novell. Men först säger jag alltid: Det är ju som att köpa en hund? Folk är så fixerade vid att betala mycket för en katt är vansinne, men en hund, det är ok. Varför? - jo för att katter finns att få, men inte hundar.
För det första: Anledningen till att jag först ville ha raskatt var för att efter det som hände med Morgan skulle jag inte klara av att ha en utekatt här igen. Och en raskatt har man hört sen länge ska gå bättre att ha som innekatt av en rad olika anledningar. Och visst går bondkatter många gånger att ha som innekatter också, men det är inte lika självklart.
Att köpa raskatt resonerar jag är som att köpa en hund. Du väljer en ras som du vill ha och köper den sen. För som många inte förstått så finns det en hel massa olika raskatter med olika utseende och olika temperament och personligheter - precis som med hundar.
Anledningen till att jag föll för den Sibiriska rasen var bland annat detta (kopierat från Maries hemsida):
Den Sibiriska katten är en katt som är medel på aktivitetsskalan bland katter. Den är läraktig och det är inte ovanligt att Sibirien klarar att öppna dörrar, apportera leksaker, lära sig "sitt", "stanna", "vacker tass" och liknande, så är den med andra ord hundlikt till sitt sätt. Att gå i koppel är en enkel match om den tränas för det. De flesta gillar höjder, så att investera i några klätterträd blir populära platser för din katt att leka och sova i. Sibiriern är social, och trivs med sällskap även om den är väldigt fäst vid sin familj. Brukar den även trivas med andra människor. Om man måste lämna katten ensam mer än 6 timmar per dag rekommenderar jag att man har sällskap åt sin katt. Många Sibiriska katter gillar vatten, och de dricker gärna ur vattenkranen och många leker gärna i eller i närheten av vatten. En Sibirisk katt har en mjuk ganska lågmäld stämma, och många har ett nästan "kvittrande" läte istället för att jama. Sibiriern behöver aktivering, utrymme, kel och lek för att trivas. Den följer gärna sin familj från rum till rum, och deltar gärna i alla aktiviteter. Barn fungerar den bra med, och den är tillgiven sin familj.
Och sen av den enkla anledningen till att det är som ett helt nytt intresse för mig också. Det är så mycket jag lärt mig de senaste veckorna om allt som rör avel, vad det är för arbete bakom dessa raskatter och varför de faktiskt kostar som de gör. Sen tycker jag det känns så otroligt roligt att pröva ställa ut dem också.
Som sagt så skulle jag kunna skriva en hel novell här, men jag nöjer mig såhär för denna gång. Undrar hur många det är som läst igenom alltihop ;)
